Att leva över sina tillgångar, del 3

Jag är så gammalmodig att jag för mig är det självklart att spara först och konsumera sedan, men även jag har svepts med av tidens sed att handla på kredit, åtminstone de senaste åren. I alla fall så bor jag på hyra, köpte min bil kontant, och har endast ett svenskt studielån som jag hoppas betalas av så långsamt att det skrivs av år 2029.
Jag minns att år 1987 diskuterade jag med en bekant om inköp av en dyr elektronikpryl (Gallen-Krueger förförstärkare) och jag sade att det skulle ta mig ett tag att spara ihop till inköpet. Han svarade då: ”Men låna pengar, det gör alla andra”. Jag vägrade förstås. Långt senare har jag läst att två år tidigare, 1985, hade kreditmarknaden börjat avregleras och bankerna gjorde mycket reklam för de nya lånemöjligheterna, vilket jag var lyckligt omedveten om. Bankkontor var ju något man besökte två gånger om året för att betala kåravgiften, och jag hade nyligen fått mitt första betalkort (utan kredit).
Däremot övervägde jag att låna pengar till insatsen i en bostadsrättsförening. Jag minns att jag bjöd den svindlande summan av 70.000 kronor för en tvårummare i Norrköping, då min månadslön var 8.700 kronor brutto. Men jag hade turen att få ett hyreskontrakt för drygt 1.000 kr/månad, och därmed var bostadsproblemet löst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s