Sister Aron

Ett av mina favoritband är Lädernunnan, alias The Leather Nun, från Göteborg. Bengt Aron Aronsson var gitarrist, låtskrivare och originalmedlem i bandet. Jag noterade att han ännu är aktiv med egna låtar på Reverbnation under namnet Sister Aron. Jag kontaktade honom där och fick till stånd ett möte under ett av mina fåtaliga besök i Göteborg. Vi träffades på Tullen, Andra Långgatan, den varma dagen 23 juli 2016, rakt under kylluftintaget för komfortens skull.

P: Vad gjorde du när bandet upphörde (1992)?

A: Alla i bandet hade vanliga jobb. Jag jobbade som grafiker och som tekniker på Sveriges Radio. Jag vidareutbildade mig, bland annat i Skellefteå. Numera är jag vaktmästare på ett vårdhem.

P: Inget mer grafikerjobb? Du gjorde ju skivomslag till bandet?

A: Nej, jag kan bara den gamla analoga tekniken. Allt är ju digitalt numera.

P: Du gav också ut ett soloalbum (Sister Aaron: Purification, 1993).

A: Ja, och jag spelar fortfarande en del låtar från skivan. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha väntat ett tag med att göra skivan, kanske tio år, för att bli bättre förberedd.

P: Jag tycker att Nunnans bästa period var till och med “Alive” (1985). Har du inspelningar som inte har blivit utgivna?

A: Nej. Eller möjligen om det finns något i mina plastpåsar med gamla kassetter…

P: Ni gjorde också en spelning 1988, som sändes på Sveriges Radio, med presentation av Lars Aldman.

A: Det minns jag inte ens! Men Aldman gjorde mycket bra på radion.

P: Jag har den inspelad på kassett. Kanske jag kan digitalisera den, men jag har inget kassettdäck längre.

A: Inget problem, man kan köpa utrustningen som behövs på Clas Ohlson.

P: Jag läste att bandets back-katalog ska ges ut på nytt.

A: Ja, jag skrev på kontraktet häromdagen. Allt borde förresten redan finnas utgivet på Spotify (anm.: det fattas en del ännu). Själv tycker jag bäst om samlingen “Force of Habit” som gavs ut i USA.

P: Är Gert Claesson aktiv?

A: Nej, han har slutat spela. Möjligen något enstaka tillfälle nu. Vi kommer att träffas på Freddies begravning, med trehundra andra gäster.

P: Det tog en tid innan jag upptäckte Lädernunnan, tack vare Lars Aldman. Annars lyssnade jag mest på symfonirock som Mike Oldfield, och elektronmusik som Tangerine Dream.

A: Jag känner till de artisterna. Men det första jag lyssnade på och riktigt tände på var Ramones.

P: Jag jobbade med Hagabions rockfilmfestival 1992-1996, där vi visade många filmer och vi hade band som spelade. Bl a Rock ‘n’ Roll High School med Ramones.

A: Ja, där var jag ibland.

P: Gillar du John Cale? Var du på hans konserter?

A: Ja! Han var också viktig i Velvet Underground. Jag minns att jag såg honom på Mudd club vid Kungstorget (1984). Jag har Slow Dazzle och Honi soit i skivsamlingen. Tyvärr så brukade jag låna ut skivor till folk som jag ville skulle lyssna på dem, och fick sedan ibland inte tillbaka dem, så min samling blev lite reducerad.

P: Och Lou Reed? (anm.: Aron har skrivit en låt om honom)

A: Mycket. Jag är med i hans fangrupper på Facebook.

P: Jag har hans “Metal Machine Music”, en drift med dåtida avantgardemusik enligt min uppfattning.

A: Den hade Freddie (Wadling) så jag hörde den hos honom. Det finns de som för seriösa diskussioner om den i fangruppen.

P: Fler influenser?

A: Jag lyssnar en hel del på reggae nu, och har blivit lite intresserad av blues.

P: “Egyptian reggae” av Jonathan Richman är en av mina favoritlåtar att spela på gitarr.

A: Ja, han är suverän.

P: Hur spelar du in dina låtar nu?

A: Hemma med Logic Pro X, tidigare med GarageBand. Jag spelar in gitarr, bas och sång, och gör trummorna med programmet.

Dessutom samlar jag på japanska gitarrer, som jag köper in på auktion. Jag reparerar dem om det behövs. Din gamla Ibanez är ett fint exempel.

P: Och jag som trodde att det var en billig japansk gibsonkopia när jag köpte den.

A: Det trodde folk på den tiden, men det är kvalitetsprodukter.

P: Din låt “Share the Night With Me Ce Soir” på Reverbnation har lite fransk rap. Talar du franska?

A: Nej, det var min svåger Hassan, alias Black Jack, från Côte d’Ivoire som gjorde en insats.

P: Och på “Mussolinis of Rock ‘n’ Roll” är Freddie med.

A: Ja, vi gjorde den redan omkring 1999.

P: Spelar du ute ofta?

A: Ja, jag spelar med lite olika musiker på olika ställen. Jag är i god form. Just nu kan man se mig när det är Open Stage på Västerhus i Göteborg.

P: Kan du tänka dig att spela på Åland? Det finns en del scener med speltillfällen. Bl a Sator har hittat hit.

A: Javisst! Isåfall med egna låtar, det blir inga nunnancovers.

Krim != Åland, eller?

Ska vi måla fan på väggen genom en framtidsvision?

I Sverige har Sverigedemokraterna fått absolut majoritet i riksdagen, bildat regering och lämnat EU.

På Åland har en viss f d medlem i Obunden Samling, ObS, startat ett eget parti och fått fem procent av rösterna i lagtingsvalet.

I Finland sker ett riksdagsval, där Sannfinländarna får åtta procent av rösterna och får ingå i regeringen med Centern och Samlingspartiet.

I Stockholm börjar statsministern tala om att man måste skydda etniska svenskar på Åland mot den nynazistiska regimen i Helsingfors. Beväpnade maskerade självförsvarsmiliser börjar uppträda på Åland, belägrar sjöbevakningsstationen på Kökar och Statens Ämbetshus. Oidentifierade svensktalande soldatliknande personer stryker omkring. Den ovannämnda f d ObS:aren bildar en ny landskapsregering, vars program är en återförening med Sverige. Ett val anordnas där befolkningen får välja mellan anslutning till Sverige eller ett självständigt Åland. Som valobservatörer inbjuds medlemmar från Dansk Folkeparti, Front National och Vlaams Belang. Resultatet blir 99,97 % för en anslutning till Sverige.

Finland skickar inga soldater till Åland eftersom Åland är en demilitariserad zon. I stället vänder regeringen sig till de länder som garanterar demilitariseringen, men de gör ingenting heller.

Efter en månad tillkännages att Åland är Sveriges 22:a län med länsbeteckningen EF. Hembygdsrätten avskaffas såsom onödig

Med cykel i Göteborg 1990

Jag bodde på Artillerigatan i Gamlestaden och cyklade ofta in till det fyra kilometer avlägsna Göteborgs centrum. Visserligen gick ju spårvagnen dit på åtta minuter, men cykla är ju bra för hälsan.

Ruttens ungefärliga sträckning.

Första problemet var att korsa stadsmotorvägen Artillerigatan. Lagligt kunde man göra det genom att leda cykeln över det signalförsedda övergångsstället vid Hornsgatan. Emellanåt blev man stående på den minimala refugen mellan vägen och spårvägen och fick då vända cykeln åt sidan för att den skulle få plats. Efter att ha korsat spårvägen var man inne på cykelbanan som inleddes med en trafiksignal för korsningen med den lågt trafikerade Hornsgatan. Därefter kunde man cykla, korsade Säve Strandgata, under Gamlestadsvägens viadukt, till vänster över Säveån, och till vänster igen för att korsa Gamlestadsvägen med en tryckknappsstyrd trafiksignal. Efter lite väntan kunde man fortsätta, genast till höger till en till tryckknappsstyrd trafiksignal. för att korsa Byfogdegatan. Sedan en bit på cykelbana och korsning med Malmsjögatan, minns inte längre om det fanns någon trafiksignal. Därpå under järnvägen och till höger för att korsa Gamlestadsvägen för tredje gången, med hjälp av en tryckknappsstyrd trafiksignal. Efter detta signalerande så kunde man faktiskt åka en bra bit på cykelbana längs Riddaregatan och Olskroksgatan utan att bli hindrad av annat än lokaltrafik. Nästa tryckknappsstyrda trafiksignal kom man till vid Olskrokstorget för att korsa Redbergsvägen. Väntan kunde bli extra lång där eftersom man skulle korsa spårvägen också. Av någon anledning har korsningar med spårvägar inblandade någon sorts egen logik där cyklister blir nedprioriterade. Ja, sedan direkt till höger längs Redbergsvägen genom Olskroksmotet. Sedan gällde det att inte vingla för mycket genom en skarp kurva i kombination med nedförsbacke och skymd sikt och korsning med Norra Kustbanegatan. Det gällde att inte krocka med andra cyklister, fotgängare eller bilar. Direkt till vänster över Mölndalsån och sedan till höger på cykelbana på åns vänstra sida. En och annan vägkorsning och en spårvägskorsning. Sedan i tunnel under Ullevigatan, upp igen och till höger över Mölndalsån igen. Cykelbanan fortsatte längs Ullevigatan, korsning med Skånegatan med tryckknappsstyrd trafiksignal, samma sak vid korsningen med Parkgatan och direkt efter igen vid Nya Allén. Vidare längs Slussgatan och framme i centrum vid Slussplatsen. Att cykla vidare längs Norra eller Södra Hamngatan, ehuru lagligt, var inte att rekommendera på grund av att det inte fanns plats för spårvagnar att köra förbi, och dessutom var det svårt att korsa fotgängarströmmen vid Fredsgatan. Lugnare var att cykla till Hotellplatsen, följa cykelbanemarkeringarna, korsa spårvägen, svänga vänster, korsa spårvägen igen och in på Södra Larmgatan som man följde till Kungsportsplatsen, där man kunde cykla igenom en öppning i bilavspärrningen (se upp för svängande bilar), korsa spårvägen, och fortsätta till Kungstorget. I detta område mellan Västra och Östra Hamngatorna var alla gator enkelriktade österut utom Södra Hamngatan, som man gjorde bäst i att undvika som cyklist, Kungsgatan som var gågata, och Basargatan, så det fanns bara den sistnämnda att välja på om man skulle vidare västerut.

Inte helt självklart hur man skulle ta sig till centrum per cykel, fast det fanns cykelvägvisare utplacerade här och där. Det var inte många cyklister ute heller, särskilt inte vintertid, och det var nog bäst så eftersom de många cykelöverfarterna med trafikljus endast var dimensionerade för ett fåtal väntande cyklar. Trafikmiljön kändes väl inte helt trygg heller, antingen man fick trängas med större och starkare fordon, eller cykla i skumma miljöer där skumma personer uppehöll sig. En gång blev jag stoppad och rånad på cykelbanan.

Körde man bil var saken enklare. Raka stadsmotorvägar ända till centrum, och inte behövde man trycka på några knappar för att få grönt ljus. Okej, det var svårare att hitta en parkeringsplats.

Semesterresa sommaren 2013, del 3

Vi vaknade i god tid och jag checkade ut och beställde en taxi via hotellreceptionen för att åka till stationen. Det var trettio minuter före tågets avgångstid och jag fick beskedet att vi måste vänta tjugo minuter på en taxi. Efter tjugo minuter hade ingen kommit och jag bad receptionisten kontrollera beställningen. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och vi gick till busshållplatsen intill istället. När vi väntade på bussen kom äntligen en taxi, men då hade vi redan missat tåget. Bussen gick till stationen och jag observerade att tre lediga taxibilar stod och väntade. Vi hade missat tåget men hann precis med nästa. Inga platsbiljetter och sämre tågstandard utan restaurantvagn. Som tur var så var det gott om oreserverade platser i tåget trots att det var många resenärer. Vi tåg först plats i en salongsvagn men bytte senare till kupévagn. Ambulerande serveringsvagn fanns att tillgå. Första sträckan var naturskön bland berg och skogar. Efter Innsbruck lämnade vi snart bergen och åkte genom plattlandet till Wien, där vi lämnade tåget vid ändstationen, västra stationen. Jag letade förgäves efter turistinformation eller åtminstone en stadskarta, men beslöt att ta en taxi till hotellet som låg rätt nära stationen.

Vi checkade in och letade sedan efter en restaurant, men fick gå ända till Mariahilfer Strasse vid stationen för att hitta någon bra, dvs med utservering. Det var nu rejält varmt. Sedan dags att sova igen.

Det fanns en turistkarta på hotellet så jag kunde navigera. Visserligen finns ju kartor i mobilen, men nedladdningen kostar en slant. Jag läste om Vienna Card som gav gratisresor med kollektivtrafiken och diverse rabatter. Det fanns inte på hotellet men fick reda på att det kunde köpas två våningar under marken på tunnelbanestationen vid västra stationen.

Vi köpte kort och tog sedan tunnelbanan till Schönbrunn. Min tanke var att intressera Amber för platsen där Små Einsteins hade verkat i ett avsnitt. Värmen gjorde det svårt att röra sig i solen, men vi köpte en guidad tur i slottet. Guidningen var inspelad och man fick lyssna i hörlurar. Därefter tog vi glass och gick runt i parken.

Nästa mål var nöjesfältet Wiener Prater. På vägen gick vi till turistbyrån i centrum för att hämta ett rabatthäfte till nöjesfältet, som man var berättigad till med Vienna Card. Det var lätt att komma dit med tunnelbanan till Praterstern. Vid nöjesfältet observerade jag stadens planetarium, men ansåg inte oss ha tid för ett besök. Nöjesfältet hade gratis inträde men man betalade alla attraktioner kontant. Inte mycket folk där, så man fick den ovanliga upplevelsen att antastas av inkastare vid flera attraktioner. Jag undvek som vanligt höjder och snabba åk, så flickorna åkte flera attraktioner på egen hand. Vi åkte alla med Liliputbahn (381 mm spårvidd). Sedan tog vi spårvagn tillbaka till hotellet för att se mer av staden.

Nästa dag åkte vi till Bratislava. Från början hade jag funderat på en längre färd i Slovakien, men nöjde mig med en visit i huvudstaden. Vi tog tåget från den nya under byggnad varande huvudstationen till Bratislavas centralstation. Inte så värst centralt belägen. På grund av värmen tog vi taxi (minimipris 15 € per resa!) till turistbyrån i gamla staden för att få information. Jag fick klagomål från personalen om att barnen väsnades för mycket medan jag satt och läste. Massor av restauranter och souveniraffärer fanns i området. Brooke ville också köpa ett par shorts som hon hade glömt packa inför resan, men vi hittade ingen klädaffär. Vi åt lunch och sedan glass. Efter att ha promenerat ett tag hittade vi barnmuseet Bibiana, där vi stannade ett tag. Sedan mat igen på McDonalds, som jag hade lovat Brooke att vi skulle besöka under resan. Därpå ned till Donaustranden, där jag fick syn på båten jag dagen innan hade läst om skulle gå mellan Bratislava och Wien. Jag tyckte det var ett bra sätt att ta sig tillbaka till Wien på så vi åkte med den i stället för tåget. Dyrare förstås. Båten är en katamaran som åker i 70 km/h på floden. Tillbaka i Wien tog vi spårvagnen från Schwedenplatz till hotellet.

Semesterresa sommaren 2013, del 2

På morgonen vaknade jag av att högtalaren annonserade Fulda, tror jag. När tåget närmade sig Frankfurt var jag på benen, och konstaterade att tåget var någon timme sent. Det fortsatte söderut på småvägar. Senare fick jag veta att ett ICE hade kört på ett träd, så vi fick ta en annan väg. Vi gick till restaurantvagnen för att äta frukost. När jag läst matsedeln och förklarat för barnen och skulle beställa fick jag veta att nästan all mat var slut. Vi fick nöja oss med brödbitar, smör och kaffe respektive saft.

I Karlsruhe steg vi av och gick till en biljettautomat för att köpa biljett till Göppingen. Jag hittade en lämplig avgång ditåt med byte i Stuttgart. Första etappen var med TGV så det gick fort. Väl framme tog vi en taxi till hotell Hohenstaufen, där vi inkvarterades i ett vindsrum. Ingen hiss men personalen bar upp väskorna. Jag förhörde mig om Märklinmuseets belägenhet, som var i ett perifert handels- och industriområde så det var bäst att åka buss dit. Jag frågade också, som tur var, om museet hade ett kafé och fick veta att det saknades, liksom i omgivningarna, så vi uppsökte ett kafé i centrum för att äta lunch innan museibesöket. Vi tog sedan bussen, missade hållplatsen och fick gå en bit. Museet är officiellt en upplevelsevärld, men det kanske är att ta i. Det fanns flera automatiska demonstrationsanläggningar, även i skala 1 (1:32). Ävenså kunde man själv bygga en anläggning, och prova en lokförarhytt. Jag beundrade de stora samlingarna av rullande materiel i vitrinskåp, inklusive Märklins gröna Da-lok. Inte bara järnvägsmateriel utan även Märklins andra produkter fanns, det enda jag saknade var Märklin Sprint. Och så fanns det mycket materiel att köpa; flickorna fick köpa varsin samling av figurer att pynta modelljärnvägen med.

Tillbaka i centrum åt vi middag på en snabbfiskrestaurant. Flickorna uppskattar grillad lax. Det lekte med duvor och vattenkonster, och Brooke köpte ett par byxor på H & M. Jag läste med oro att en värmebölja var på gång. Hittills hade resan varit behagligt sval.

Nästa dag hotellfrukost med den ovana metoden att personalen serverade kaffe. Vi tog en taxi till stationen. Jag hade köpt biljetter i förväg, även om det inte var någon platsreservation i tåget. Vi tog plats på övre våningen, med fin utsikt. Passerade Ravensburg (pusselstaden) och i Friedrichshafen vände tåget och for in i Österrike. Lindau var ändstation och vi bytte till ett S-tåg för sista biten till Feldkirch. Där hade jag bokat på hotell Löwen, men antog att det var bäst att lämna väskorna på stationen och fara direkt till Vaduz, Liechtenstein. Oturligt nog var ÖBB:s sträcka genom Liechtenstein stängd några veckor på grund av ombyggnad, så vi fick ta buss hela vägen. Liechtenstein är med i Schengenområdet sedan 2011, så någon passkontroll sker inte, men vid gränsstationen kom en uniformsperson in i bussen, pratade med föraren, och gick ut igen.

Vid Vaduz postkontor lämnade vi bussen och gick till turistbyrån för att få officiella passtämplar (2,50 € styck) och köpa vykort. Barn idag är lite främmande för 1900-talsvanor som att skicka vykort, men jag fick flickorna att skicka varsitt kort till sina vänner. Därefter tog jag kort på flickorna vid en affär som hade en stor landsflagga uppställd på gatan, till förnöjelse för några japaner som också tog kort på dem. Vi åt middag på en uteservering, vilket blev tämligen dyrt. Sedan köpte vi glass och så åkte vi med bussen tillbaka till Feldkirch. Där tog vi en taxi till hotellet, som jag trodde låg nära stationen, men det låg i andra änden av staden. Vi fick vindsrum igen, men nu med hiss.

Äventyrsresa till Bergö, Vårdö

I mitt projekt att besöka alla Skärgårdstrafikens hamnar kom idag turen till Bergö. Det är en 3 x 1 kilometer stor ö som tillhör Vårdö kommun. Filmen ”Den lyckliga kon” spelades in där, men huvudpersonen dog häromåret, och filmen säger inte mycket om öns geografi. Att komma dit är lite komplicerat eftersom Bergö trafikeras med endast fyra turer i veckan sju veckor om året, och bara på måndagar kan man åka dit och därifrån på samma dag. Helst hade jag velat åka på våren eller hösten, men de turerna är indragna i år. Därför fick jag passa på en semestermåndag.
Man måste beställa turen om man vill åka med, och jag gjorde min bokning en månad i förväg. Jag tog fram ett topografiskt kartblad från Kartplatsen hos Lantmäteriverket för att kunna orientera mig. Jag konstaterade att det fanns en heldragen linje för väg några hundra meter från färjefästet, varefter linjen blev streckad, så jag förberedde mig på att lämna bilen på någon lämplig plats och gå till fots för övrigt. Jag tog med matsäck: grillad kyckling, sallad, snabbkaffe och vatten. Jag hade också tänkt ta med min dotter Amber på resan, men hon fick förhinder, så jag gav mig av ensam.
Bergö trafikeras av tvärgående linjen Långnäs – Snäckö, men för att göra en dagstur från Mariehamn måste man ta en omväg via Föglö. Jag steg upp 06:30, körde till Svinö, tog Skarven 08:25 till Degerby 08:55, därpå 17 kilometers väg, med avbrott för en vajerfärja, till Överö, varifrån Ejdern avgick 09:50 och ankom Bergö omkring 10:30. På Bergö körde jag 600 meter till öns enda parkeringsplatsliknande yta, lämnade den och började gå norrut tills vägen tog slut. Tillbaka igen åt jag lunch och gick sedan åt andra hållet och en sidoväg till en mindre ö. Efter alla promenader körde jag tillbaka till färjefästet. Där uppenbarade sig en båtburen herre som undrade vad jag var för en filur, och jag förklarade att jag var turist och fick lite information på köpet.
Ejdern kom tillbaka 16:55, och anlände till Överö 17:35 (50 minuter efter den optimistiska tidtabellen…). Jag fick snabba mig att lämna Överö för att inte behöva vänta på färjkarlens middagsrast, varpå jag körde runt på Föglö och åt schnitzel på Degerby Mat & Café. Slutligen avgång med Skarven 20:50, till Svinö 21:25 och hem igen.
Det jag saknade på resan var myggmedel och stövlar eller kängor. Vägen var delvis lerig och myggen trivs i miljön.

Följande bilder blir större om man klickar på dem.

SAM_0266

Först i kön i svinottan i Svinö.

SAM_0267

Mot Degerby.

SAM_0268

Fina Skarven!

SAM_0269SAM_0269

SAM_0271SAM_0273 SAM_0272 SAM_0274

Embarsundsfärjan.

SAM_0275

Rastplats.

SAM_0276SAM_0277SAM_0280 SAM_0281 SAM_0282

Överö färjfäste.

SAM_0279 SAM_0278

Turistinformation, lite sliten.

SAM_0283 SAM_0284 SAM_0285

Ejdern kommer från Snäckö med tung trafik från fastlandet till Föglö.

SAM_0286 SAM_0287 SAM_0288

Nästan tomt i den övre kajutan. Flera passagerare verkar föredra att stanna i sina fordon. Det finns en automat för varma drycker (1 €), en TV och turistinformationslitteratur att roa sig med. Ytterligare en kajuta finns under bildäcket. Ejdern kan ta 200 passagerare, tro det eller ej.

SAM_0289 SAM_0291 SAM_0292 SAM_0293

Bergö färjfäste och improviserad sopstation. Lite trångt, enda fria ytan var upptagen av en parkerad bil.

SAM_0294 SAM_0295

Bergö centrum? Liten grusplan, fundament till flaggstång, två ankare och en övergiven byggnad.

SAM_0296

Rastplats på vägen norrut.

SAM_0298

Vägs ände, en traktor med släpvagn syns parkerad.

SAM_0297

Sidoväg, måste vända om. Här behövs terrängfordon eller stövlar, traktorspår syntes i leran.

SAM_0299

”Om kartan och terrängen inte överensstämmer så gäller kartan”, som man säger i det militära. Detta är den andra grenen av norra vägen, fortsättningen kan anas rakt fram.

SAM_0300

Vägen leder till en åker, men är på väg att växa igen. Kunde inte gå längre.

SAM_0297

Återväg. Denna blöta passage fick jag gå runt.

SAM_0303

Lagom varmt i skuggan.

SAM_0304

Jag höll koll på marken för att inte bli blöt, och tur var det, annars hade jag kunnat kliva på den här lilla krabaten som låg stilla på vägen. Andra gången i mitt liv som jag sett en huggorm i naturen. Och så säger folk att det inte finns ormar på öar.

SAM_0305

Sidoväg enligt kartan, övervuxen med gräs.

SAM_0306 SAM_0307 SAM_0308 SAM_0309 SAM_0310

De centrala delarna.

SAM_0311

Enda skylten i byn.

SAM_0315

Den lyckliga kons framlidne ägares hus. Annonserades till försäljning för en tid sedan.

SAM_0314 SAM_0312

Väl underhållna sjöbodar och ljugarbänk.

SAM_0313

Troligen ett gammalt färjfäste. Det nya ligger 200 meter längre bort.

SAM_0316 SAM_0317 SAM_0318

Detaljbilder. Lavar trivs bra i skyltens skarvar.

SAM_0320

Skum jävel det där.

SAM_0321

Sista kaffetåren i väntan på färjan.

SAM_0322 SAM_0323 SAM_0324 SAM_0325

Ejdern på kommande.

SAM_0326 SAM_0327

En sista koll.

SAM_0328

”On voit bien qu’il n’avait pas de chien, celui qui a inventé des escaliers pareils!” (Man ser att den som uppfann sådana trappor inte hade hund) © Hergé. Inte barn heller, för den delen.

SAM_0329 SAM_0330

Tillbaka på Överö och tung trafik igen. Däcksgrabbarna får jobba för att hjälpa lastbilen ombord.

SAM_0331 SAM_0332 SAM_0333 SAM_0334 SAM_0335

Den här vackra bron på Föglö förtjänar byggnadsminnesförklaring innan någon klåfingrig väghållare ersätter den med ett modernt betongtråg!

Semesterresa sommaren 2013, del 1

Klockan 06:00 steg vi upp, gjorde klart det sista av packningen och gav oss iväg. En liten omväg blev det eftersom Brooke måste hämta något hos mamma. På något sätt blev vi så sena att vi knappt hann fram till Rosella innan landgången drogs in 07:50. Det gick bra och vi åt frukost på båten. Amber träffade en kompis som också var på väg till Stockholm så vi gjorde sällskap på bussen, som tur var fick vi plats tillsammans. Framme i Stockholm gick vi till Hotell Colonial, ett budgethotell inom gångavstånd från centralstationen. Brooke ville först åka till tekniska museet, men ändrade sig och vi tog buss 69 från hotellet till Skansen. Första gången jag sett mer av Skansen än akvariet. Passade på att åka nedåt med bergbanan. Därpå gick vi över bron för att ta bussen till Ropsten. Emellertid var den fullpackad av färjeresenärer som skulle till Värtahamnen, inte tänkte jag på det. Näväl, vi kom fram och åkte spårvagn till Aga. Mitt mål var att åka med Lidingöbanan en sista gång innan moderniseringen. Tog lite kort och åkte vidare till Gåshaga brygga. På vägen spanade jag efter en lämplig plats att äta middag. I Gåshaga Sealodge intog vi mellanmål och beundrade utsikten. På återvägen stannade vi i Brevik och åt på därvarande restaurant. God mat, fattas bara annat så lång tid som vi fick vänta. Från Brevik åkte vi direkt till Ropsten och vidare med tunnelbanan till T-centralen och med buss till hotellet. Rum på fjärde våningen.

Vi åt frukost och gick till stationen. Jag hade bokat tåg till Malmö och byte till Köpenhamn. Malmötåget kördes av Veolia till ett lågt pris. Vi fick lite oväntat plats i en liggvagnskupé, men det var bara bra, så lugnt det kan bli med två små flickor i sällskap. Tog lite mat i den norska restaurantvagnen. Från Kastrup blev Öresundståget som vanligt överfullt, men jag hade bokat i den halvtomma förstaklassavdelningen. I Kbh blev det ett långt uppehåll eftersom jag bokar med tanke på timslånga förseningar. Inte mycket att göra på stationen, och uppehållet blev 48 minuter längre än beräknat på grund av spårproblem i Höje Tåstrup som drabbade all tågtrafik i området. På kvällen kom vi from till Vejle. Scandic-hotellet ligger på gångavstånd från stationen, men jag föredrog ändå att ta en taxi dit. Vi åt middag på hotellet och sedan var det dags att sova.

Frukost på hotellet och till fots till stationen, varifrån vi tog bussen till Legoland. Föraren sade att vi nog skulle se Legoland när vi kom fram. Ingen kö alls för att komma in, bara att betala och gå. Jag hade inget särskilt att göra, så barnen fick bestämma vart vi skulle gå. Enda restriktionen var att låta bli vattenlekar. Så småningom träffade vi min arbetskamrat M med familj, som var där med bussutflykt från Åland. Vi avslutade dagen med körprov för Brooke. Sedan tillbaka till Vejle med buss, och till hotellet för att hämta bagaget. Vi tog taxi till stationen, men när vi väntade på tåget kom Brooke på att hon glömt telefonen. Den fanns på hotellet och de skickade den till stationen med taxi i sista stund. Från Vejle tog vi regiontåget till Kolding, där vi väntade på nattåget och köpte hot dogs under tiden. Nattåget CNL 473 var en halvtimme sent, men till slut kunde vi ta plats i vår liggkupé. Numera kan man boka fyrbäddskupé i liggvagn, och jag hade bokat tre bäddar åt oss från Kolding till Karlsruhe. Priset var lågt, barnen åker ju billigt. Konduktören upplyste om att det skulle kliva på en dam i Flensburg. Barnen gick och lade sig i de övre sängarna, och jag stod i korridoren. Långt oannonserat uppehåll i Padborg, i Flensburg fick vi damsällskap, och dessutom kom två poliser ombord och skulle se identitetshandlingar för alla resenärer. Något oväntat, men jag hade id-kort respektive pass med mig. Sedan var det bara att sova.

Kortköpsjämförelse

Jag har jämfört inköp med American Express Gold och Ålandsbanken MasterCard Gold debit och credit under semestern i olika valutor (svenska kronor, danska kronor och lettiska lats) och har då konstaterat att American Express är omkring tre procent dyrare. Faktum är att MasterCard ger bättre kurs än dagens interbankkurs. Det gäller nettokursen inklusive avgifter, alltså köpepriset jämfört med det belopp som dras från mitt konto. Siffror:

Valuta Medelkurs MC Medelkurs Amex
SEK 8,77 8,52
DKK 7,49 7,27
LVL 0,71 0,68

Visserligen ger American Express poäng vid inköp, men dess värde är 1-2 procent.
Slutsats: använd Amex vid inköp i euro, MC annars.

Dagens inköp

Vara Pris/€
 A-surmjölk  1,67
 Klövermjölk 1,5 l  1,09
 Grahambröd 300 g  1,94
 Låttblålänk 400g HK  3,40
 P-skärgårdsgräddost 700 g  7,55
 Spagetti 1 kg  2,79
 Pirkka sötsaksblandning  2,21
 Pirkka Batteri LR06  2,51
 Golden Cap Strawberry  2,49

Semesterresa sommaren 2013: planering

Redan i mars månad ska man ansöka om semesterledighet på mitt jobb. Jag valde denna gång att ta vecka 24-27, de fyra första veckorna på sommarlovet. Med detta hoppades jag undvika semesterträngseln, få billigare biljetter och svalare väder under resan. Från början funderade jag på en charterresa eller liknande. Jag kollade priserna för en eller två veckor på Mayotte, Réunion eller Saint Martin, men gav upp planen av kostnadsskäl. I stället planerade jag en resa genom Europa, huvudsakligen med tåg, eftersom jag gillar tågresor och barnen åker billigt eller gratis.

Första stopp blev Stockholm, där jag ville uppleva Lidingöbanan innan dess stängning vid midsommar. Efter rådslag med flickorna besökte vi också Skansen.

Andra stoppet blev Legoland, i södra Jylland. Praktiskt beläget på väg söderut.

Tredje stoppet blev Göppingen, för att besöka Märklins upplevelsevärld (före detta Märklin-museet).

Fjärde stoppet blev Liechtenstein, för att uppleva detta frimärksland. Jag var där förra gången år 1989.

Sedan funderade jag på Innsbruck, men det blev direkt till Wien istället.

Därpå ville jag fortsätta landvägen genom Slovakien, Polen, Kaliningrad, Litauen, Lettland och Estland, men eftersom järnvägsförbindelserna i denna region inte är så fungerande beslöt jag mig för att endast ta en dagstur till Bratislava, och därpå flyg till Tallinn.

Slutligen båt från Tallinn till Mariehamn.

Jag bokade det mesta i förväg. Flygbiljetten blev tyvärr onödigt dyr eftersom jag väntade så länge.